Försovd och drömd

Jag ville gå upp åtta, men tji fick jag.
Jag drömde en massa läskiga drömmar istället.

I den första var jag kanske 5 år. Jag, far, bror och Fanny (hunden vi hade när jag var liten, som valp) hade picknick på en äng mitt i natten och plötsligt slår det ner ett stort eldklot mitt i picknicken, alla kastar sig åt alla håll, hunden brinner och springer runt i panik.
Min far är i chock och gör ingenting åt att hunden brinner, så jag går och släcker henne med en filt.
Så var hon glad igen.
Jag trodde verkligen att detta var på riktigt, och att det var filmat och fanns på youtube, jag tänkte "åh, när jag vaknar måste jag visa folk den här filmen".

Sen var jag i Åsarna (vid ö-vik typ, hos min farmor och farfar) med hela familjen, inklusive den gamla hunden. Jag hade fått en hage med hästar och kor, som jag skulle mata med konstgjort hö som såg ut som väldigt stora nudlar.
En dag hade en häst sjunkt ner i marken och bara huvudet stack upp, sen sjönk hunden också.
Vi slet upp dem och det började dyka upp små, små vulkaner överallt.
Vi springer in i huset, tillsammans med alla andra bybor, och det börjar rulla iväg ned för ett berg. Jag var plötsligt utanför huset och höll i mig i ett snöre, väldigt Indiana Jonesigt.
Det stannar till slut precis vid kanten på ett vattenfall, hunden sprattlar ut ur huset och har brutit alla ben, vi var mycket glada att se varandra.
Sen stod vi och lagade mat i ett typiskt postkatastrofiskt samhälle.

Igår drömde jag en ofta förekommande dröm:
Jag behöver av någon anledning köra bil väldigt akut, jag har inte körkort och är inte helt haj på körande. Jag sätter mig i bilen, börjar köra, och plötsligt befinner jag mig i baksätet.
Jag har ett val: jag kan antingen nå ratten Eller pedalerna (men aldrig bromsen), och vad jag än väljer att nå så måste jag lägga mig ner i baksätet för att kunna nå dem med fötterna och ser alltså inte alls vad jag gör.
Så håller det på, i extrem slow-motion.
En produkt av, eller anledningen till, att jag har ångest vid tanken på att jag bör ta körkort.

"Det är det här man blir tjock av"

Bevingade ord av Klara.

Faktiskt, det är precis sånt här man blir tjock av.
Men nu har cyklandet börjat så man kanske klarar sig ändå. Jag cyklade idag för tredje gången i år, med cykelmusklerna jag inte använt sen förra sommaren, in till stan för att äta glass på underbara 7th Heaven med Sara och Klara. Men de hade måndagsstängt (som alla restauranger alltid har, men inte fan kommer man någonsin ihåg det).
Vi gick på Roasters istället, fik och kaffe/drinkdrickande.
När Roasters stängde förfarar vi oss över att det är måndag och ingenting är öppet, det blir en gammal goding: Stripsmenyer och häng på Max till stängningsdags, like the old days.
Klara var länge sen, hon verkar flänga runt hela tiden, nu är hon här i en vecka och förhoppningsvis blir det mycket Sara-Klara-häng.

Jag tokspurtade hem på min Nova, i uppförsbackar, motvind och regn, det tog 18 min. Det var länge sen jag var fysiskt ansträngd, på riktigt alltså. Det var trevligt. Jag gillar att jag faktiskt inte försöker hitta på dåliga anledningar att ta bussen istället för att cykla, som jag alltid brukar göra.

Imorgon ska jag iväg och prata med bildlärarna på ES för att få en referens till en ansökan till sunderbyns folkhögskola (didn't see that one coming, did you?), försöka flirta in mig i brännugnen samt inventera bild och form-klassernas intresse av ett sammarbete med mitt kommande kulturprojekt. Mer om det en annan dag.

Angående mitt drastiska hopp från marinbiologi till konsthögskola; Jag har insett en sak. Jag har ett par huvudsakliga intressen som alltid funnits i mitt liv, de finns alltid där men det varierar vilket som är aktuellt, från år till år i princip.
Jag har varit jättepepp på marinbiologi och akvaristik i ett år nu, och det kommer alltid att vara intressant, men just nu känner jag bara vara en djup konstnär och bli som Bruno Liljefors.
Det känns inte längre som en bra plan att påbörja en hård utbildning på 5 år, jag kommer inte att hålla mig entusiastisk länge.