Varje gång jag krånglat mig ner för den vansinnigt branta trappan ner till kölen på jobbet har jag tänkt: "Jag kommer att slå ihjäl mig"
Sen när jag kommer ner tänker jag "Jag kommer slå ihjäl mig", för då återstår det att slingra sig under, över och runt alla stålbalkar, kylskåp och de där kastrullerna, backarna och blecken som man aldrig använder som kan få ligga här någonstans tills vidare.
Idag slog jag ihjäl mig.
Jag halkade högst upp, hyvlade ryggen och armen längs trappan, slog knän, revben och armbågar i jag vet inte vad.
Jag fick till en klassisk krasch, för allt jag landade i och på var gjort av plåt.
Spenderade typ 2h på vårdcentralen, varav 1h50min var i väntrummet >:|
Jag är tydligen inte allvarligt skadad, men jag är gjord av blåmärken och borthyvlad hud, jag är inte helt bekväm i min tillvaro.
Hade kunnat bli Mycket värre dock, det där urymmet är verkligen livsfarligt.
Jag önskar att min rygg var lika vadderad som min rumpa.
