När jag kom hem från stockholm igår ringde min mor och sa att Missi blivit sämre, så jag for dit på natten efter jobbet.
När jag kom dit gick hon mycket ansträngt runt i köket och pep hjärtskärande, jag plockade upp henne (hon vägde inte mycket mer än ett halvt kilo) och la henne på min madrass i vardagsrummet. Spenderade sedan större delen av natten på att ligga bredvid på helspänn för att inte väcka henne.
På morgonen kunde hon inte gå, hon försökte flera gånger men kollapsade.
Vid ett-tiden lyckades vi äntligen få dit en veterinär.
Och hon dog i min famn.
Hade det hänt för ett halvår sen hade jag antagligen inte varit i skick att skriva om det, men nu har hon varit gammal och trött så länge att jag redan accepterat att det är vad som kommer ske.
Jag mår inte bra, men jag mådde sämre av att se henne i det skick hon var.
Hursomhelst, jag kommer aldrig hitta en bättre katt.
Föräldrarna lär inte träffa mig så ofta nu, jag kommer nog inte ta mig tid att dra dit när inte Missi finns där.
Det var hon som var grejen med att komma dit; sitta framför TVn med en kopp te och ett mys i famnen.
Nu ska jag spendera mina lediga dagar med att vara emotionell och rama in bilder.
