Nu är det ganska spikat.Vi avlivar Missi nästa torsdag, om en vecka.
Jag tar det inte så hårt som jag trodde jag skulle göra, iallafall inte än.
Hon har som alltid varit där så det har inte alls sjunkit in att hon Kan försvinna, det kommer det göra.. som fan, förr eller senare.
Det är iallafall bättre än att hon fortsätter tyna bort som hon gör nu,
hon väger nog mindre än ett kilo vid det här laget, man vågar knappt ta i henne, njurarna verkar vara på väg att lägga av helt, hon tvättar sig inte och är antagligen döv.
hon har levt och varit frisk, glad (=arg) och världens bästa katt i 18 år innan det här. Man kanske inte kan begära mer.
Jag har bott hos föräldrarna de två senaste dagarna och ska hänga där väldigt mycket och mysa med mitt mysmonster hela dagarna framöver, och ge henne många räkor. Göra det bästa av den sista tiden.
